I juni stod Sverige och Kenya värd för miljö- och klimatkonferensen Stockholm +50. FN-förbundets seniora rådgivare för hållbar utveckling, Malin Åberg Aas, reflekterar över vad det bestående resultatet av mötet kan bli.

När detta skrivs har två månader gått sedan FN-mötet Stockholm +50 hölls i Stockholm. Flera artiklar har publicerats och webbinarier hållits om vad resultatet av mötet egentligen kan bli. Framtiden kommer att visa vilket bestående avtryck som konferensen gjorde.

Ett konkret resultat är Stockholmsagendan med tio punkter som värdländerna Sverige och Kenya presenterade. Kanske kan också det öppna och inkluderande arbetssättet inför konferensen bilda en grund för bygget av en mer inkluderande möteskultur inom FN framöver. Det handlar främst om de informella arbetsgrupper som var kopplade till de ledarskapsdialoger som hölls under mötet, men också om det starka fokuset på ungas deltagande med bland annat en särskild arbetsgrupp, Youth task force. Genom lokala, regionala och globala konsultationer med unga tog den fram ett globalt policypapper, Global Youth Policy Paper, som fick starkt genomslag. Bättre framförhållning och tydlighet i hur inspelen till konferensens arrangörer skulle tas tillvara hade dock varit önskvärt.

Att många samtal kunde föras mellan länderna utan krav på förhandlingar under ett fysiskt möte efter en lång tid av digitala möten kan ha varit både positivt och negativt. Men viktiga aspekter som till exempel jämställdhet var relativt osynliga under mötet.

Mer avgörande för vilken effekt Stockholm +50 kommer att få blir hur och om Stockholmsagendan och de övriga rekommendationerna, inspelen, rapporterna och förslagen som framkom, såväl i underlagen inför mötet som i uttalanden och sidoarrangemang under det, tas vidare inom FN-systemet och i andra multilaterala sammanhang.

Handling, acceleration och brådska var tre ord som återkom i många uttalanden. Mot den bakgrunden blir det intressant att se om detta kommer att avspeglas i att fler länder och andra aktörer kommer att intensifiera sitt miljö- och klimatrelaterade arbete framöver när de nu ännu en gång har uttryckt att det är så bråttom. Inte minst intressant blir det att se hur Sverige växlar upp sitt eget arbete med att skapa en hälsosam planet efter att ha varit värd för denna globala accelerationskonferens och även den efterföljande världsmiljödagen med temat ”en enda jord – att leva hållbart i samklang med naturen.”

Att det måste ta kortare tid från det att överenskommelser skrivs under till dess att de genomförs visar inte minst arvet efter Stockholmskonferensen 1972. Världens länder har ännu inte levt upp till alla de åtaganden som gjordes då för 50 år sedan. Att handling, acceleration och brådska är vad världens klimat- och miljöarbete behöver, nu på vår enda jord, råder det ingen tvekan om.