Lägg ner EU:s snabbinsatsstyrka och styr om resurserna till de behov som FN har, skriver Svenska FN-förbundet i Svenska Dagbladet inför Folk och Försvars rikskonferens.

På söndagen startar Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. På dagordningen står bland annat den säkerhetspolitiska kartan som ritas om i och med Rysslands aggression i östra Europa. Ryssland agerar även globalt och i FN på ett sätt som hotar internationell fred och säkerhet. Det påverkar det säkerhetspolitiska arbetet för Sverige och andra i såväl EU som FN.

Från den 1 januari leder Sverige för tredje gången Nordic Battlegroup. Den är en del av de insatsstyrkor som etablerades 2007 för att soldater från EU-länderna snabbt ska kunna skickas ut i konflikthärdar. Tanken att EU-länderna ska ha ständig beredskap är god, men i praktiken har det inte fungerat. Trots att nya konflikter ständigt bryter ut och många fredsfrämjande insatser behöver förstärkning har inte en enda insatsstyrka skickats ut. Åtta år har gått utan att EU-länderna, inklusive Sverige, har utnyttjat sin beredskap att gripa in där så krävs. Det är ett resursslöseri som också leder till onödigt humanitärt lidande i världens konfliktzoner.

Sverige stod senast värd för Nordic Battlegroup under första halvåret 2011. Också den stod stilla på hemmaplan. Riksrevisionen riktade senare stark kritik mot styrkans förmåga att utföra sitt uppdrag, den bristande politiska insynen och de skenande kostnaderna.

Stridsgruppskonceptet uppfyller inte målet att bidra till internationell fred och säkerhet. EU-länderna är uppenbarligen inte villiga att ta de gemensamma beslut som krävs. Eftersom Nordic Battlegroup 2015 sannolikt kommer att drabbas av samma öde som de tidigare stridsgrupperna måste hela konceptet ifrågasättas.

Medan stridsgruppskonceptet förlorar stöd ökar behovet av fredsfrämjande trupp i FN:s regi. Det gäller särskilt i Afrika, där FN alltid har dragit det tunga lasset. Svensk trupp, med god utbildningsnivå, ledningskapacitet, materialförsörjning och kunskaper om mänskliga rättigheter och jämställdhet, skulle kunna göra nytta på den konfliktplågade kontinenten. Trots det har huvuddelen av de svenska soldater som har tjänstgjort i utlandet de senaste åren funnits i EU- eller Nato-ledda insatser i exempelvis Kosovo och Afghanistan. Samtidigt har Sverige i stort sett avstått från att bidra militärt till FN-ledda fredsfrämjande insatser. Under de senaste sju åren har i snitt omkring 30 soldater funnits i sådana insatser varje månad.

Också det totala antalet svenskar i internationella insatser har sjunkit till historiskt låga nivåer. Det är rimligt att Sverige kontinuerligt håller upp till 2 000 soldater i internationell tjänst. Det var också en gång ett uttalat säkerhetspolitiskt mål. Det svenska underrättelsebidraget till FN-insatsen Minusma i Mali är ett välkommet trendbrott som måste följas av ytterligare bidrag. Andra oroshärdar där FN behöver stöd är Centralafrikanska republiken och Demokratiska republiken Kongo. Sverige har ett omfattande biståndssamarbete med flera afrikanska länder, men bidrar i mycket liten grad till säkerhetsinsatser på marken.

Efter nedläggningen av snabbinsatsbrigaden Shirbrig och EU-stridsgruppernas misslyckande är det hög tid att ompröva den säkerhetspolitiska fokuseringen på Europa och närområdet. Vi behöver åter en bred diskussion om svensk omvärlds- och säkerhetspolitik och hur vi bäst uppfyller våra åtaganden. Slutsatsen av de senaste åtta årens erfarenheter kan bara bli en: lägg ner EU:s snabbinsatsstyrka och styr om de resurser som i dag läggs på styrkan till de behov som FN har.

I sin summering av FN-året 2014 nyligen nämnde FN-chefen Ban Ki-moon några av de många utmaningar som världen står inför. Vid sidan av Syrien är det IS, Mellanösternkonflikten och Östeuropa – plus ebola, klimatförhandlingar och en ny utvecklingsagenda. FN:s kapacitet närmar sig smärtgränsen, sade Ban. Det gäller såväl det humanitära arbetet som det militära samarbetet. Här måste också Sverige som FN-medlem, som fredligt land med internationell utblick och som humanitär stormakt ta sitt ansvar.

Brett och långsiktigt arbete i FN för fred och säkerhet, utveckling och mänskliga rättigheter gynnar säkerheten globalt och i vårt närområde. Sverige måste tillsammans med övriga EU-länder ta konsekvenserna av misslyckandet för stridsgruppskonceptet och ompröva fokuseringen på resultatlösa EU-projekt. I stället bör vi, också från ett nationellt säkerhetsperspektiv, använda de verktyg för internationell fred och säkerhet som finns inom ramen för Förenta Nationerna.

Aleksander Gabelic, ordförande i Svenska FN-förbundet
Linda Nordin, generalsekreterare i Svenska FN-förbundet