Mycket kan förbättras när det gäller hur FN och alla dess förgreningar jobbar med utveckling runt om i världen. Men i sin roll som global normbildare och rådgivare till regeringar är organisationen oersättlig. Det var den allmänna meningen när en rad framstående experter på fredagen diskuterade FN:s utvecklingsarbete på ett seminarium i Stockholm arrangerat av Svenska FN-förbundet.

Vid seminariet deltog bland andra Thomas Weiss och Stephen Browne från Ralph Bunche-institutet i USA. Båda är profilerade som experter på frågan om FN-reformer och har på uppdrag av Svenska FN-förbundet och WFUNA (FN-förbundens världsfederation) skrivit rapporten Making change happen – enhancing the UN:s contributions to development.

De två författarna lyfte fram ett antal problem i FN:s utvecklingsarbete, däribland att samma arbete görs på flera håll i FN-systemet, att FN-organen konkurrerar med varandra och att FN sysslar med insatser som andra gör mycket bättre. Liksom flera av de efterföljande talarna pekade de på att FN:s styrka ligger i att skapa normer och vägleda länder kring vilka värderingar som bör ligga till grund för utvecklingen. Som exempel på ett initiativ där man även i stor utsträckning lyckats tillämpa normerna nämndes millenniemålen och uppföljningen av dessa.

Tanja Rasmusson, statssekreterare hos Sveriges biståndsminister Hillevi Engström, menade att FN:s utvecklingsarbete befinner sig i en konstant reformprocess men att de reformer som genomförts hittills mest skrapat på ytan – förutom när det gäller bildandet av UN Women som var en genomgripande reform. Samtidigt som kraftfulla reformer krävs är det viktigt att framhålla FN:s unika roll och värde, menade hon. I instabila stater som drabbats av krig och katastrofer är FN ofta den enda aktör som kan agera över hela bredden av frågor på det sätt som behövs. Vidare slog hon fast att FN-reformer står högt på Sveriges politiska agenda och att Sverige bör använda sitt höga anseende i FN-frågor för att driva dessa frågor.

I panelen som följde deltog Anders Pedersen, resident coordinator (chef för FN:s landteam) i Botswana, Åsa Regnér, chef för UN Women i Bolivia, Charlotte Petri Gornitzka, generaldirektör för Sida, Ann Måwe, chef för FN-biståndet på UD samt Aleksander Gabelic, FN-förbundets ordförande.

Charlotte Petri Gornitzka konstaterade att över 60 procent av Sveriges bistånd kanaliseras via multilaterala system och att en noggrann utvärdering sker av hur FN arbetar i olika länder. Hon berättade också att Sida och UD för tillfället jobbar aktivt på att sekondera fler svenskar till FN-organ och att man inom två år räknar med att ha betydligt fler svenskar utplacerade i FN.

Anders Pedersen konstaterade att det är en stor fördel att företräda Sverige ute i världen men att han är ännu mer stolt att företräda FN. Tillväxttakten i Afrika söder om Sahara är hög och biståndspengar spelar allt mindre roll, menade han vidare. Han konstaterade också att det mest effektiva sättet att få FN-organen i ett land att samarbeta är att låta dem dela på anslag – då tvingas man samarbeta och gör det också.

Åsa Regnér underströk att FN i Bolivia ses som opartiskt och som en främjare av viktiga normer och värderingar. FN:s roll handlar allt mindre om traditionella biståndsprojekt och allt mer om att ge råd och peka på exempel, sade hon, och konstaterade även att ”vår budget passar mer för rådgivarrollen”.

Ann Måwe konstaterade att långsiktighet och tålamod präglat Sveriges relation med FN, liksom att man varit aktivt på många nivåer i organisationen och oavsett färg på den svenska regeringen.

Aleksander Gabelic framhöll att kunskapen om FN är alltför låg, inte minst bland politiker, beslutsfattare och journalister. Han efterlyste en FN-grupp i Sveriges riksdag och kanske även en bredare kommitté för FN-frågor utanför riksdagen där olika aktörer skulle kunna delta.

Läs mer om FN:s utvecklingsarbete här