Utplaceringen av kärnvapen i Europa visar att icke-spridningsavtalet NPT inte räcker som garanti mot att kärnvapen hamnar även i Sverige, skriver FN-förbundets generalsekreterare Jens Petersson i Expressen.

Den 6 och 9 augusti infaller årsdagarna av atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki. För första gången uppmärksammas dessa dagar med Sverige som medlemsstat i en kärnvapenallians, Nato.

Vi i Svenska FN-förbundet har sedan länge valt att inte ta ställning till Natomedlemskapet som sådant. Vi är samtidigt måna om att Sverige är pådrivande för kärnvapennedrustning. Som medlem i Nato blir det dock svårt för Sverige att till exempel ansluta sig till FN:s avtal om förbud mot kärnvapen, TPNW. Det är synd, men detta är inte det enda Sverige skulle kunna göra för att minska risken för kärnvapenkrig.

Sverige skulle bland annat inom Nato kunna verka för en policy om att väst aldrig får bli de som griper till kärnvapen först i en konfliktsituation. Detta brukar kallas för att ha en ”no first use”-policy. Kina har sedan länge en sådan, men inte de övriga kärnvapenstaterna. Bäst vore förstås om sådan policy också kunde låsas fast i avtal mellan alla dessa, men ”no first use” fyller faktiskt ett syfte även om det skulle uttalas ensidigt av Natoländerna. Det skulle sända en signal om att vi vill bort från beroendet av dessa vapen, att vi inte ser dem som ett vapen som andra utan som något i grunden problematiskt.

Inför Natomedlemskapet sade regeringsföreträdare att diskussion om detaljer i hur vi ska agera i kärnvapenrelaterade frågor fick anstå till efter att vi blivit medlemmar. Nu är vi där, men debatten verkar fastna vid frågan om huruvida amerikanska kärnvapen kan – eller inte kan – föras in på svenskt territorium.

Det senaste greppet i den debatten är att den mer Natovänliga sidan påstår att det skulle strida mot icke-spridningsfördraget NPT om så skedde. Eftersom Expressen på ledarplats lyft fram även Natos oro för att det finns flera missförstånd om kärnvapen i det svenska samhällssamtalet vill jag därför förklara att detta tyvärr är fel.

Påståendet framfördes senast av chefen för Sveriges Natodelegation, ambassadör Axel Wernhoff i P1:s Godmorgon världen den 14 juli. Han fick i inslaget frågan ”Är det helt uteslutet med kärnvapen på svensk mark i framtiden?” och svarade: ”Ja, om man lyssnar på vad både Natos generalsekreterare säger och vad USA säger, det är de som äger de här kärnvapnen, så är det överhuvudtaget inte aktuellt. Det skulle dessutom strida mot NPT, icke-spridningsavtalets paragraf 1 och det finns inget behov av det, så att jag är inte det minsta orolig för det.”

Sant är att icke-spridningsavtalet förhindrar kärnvapenstater att överlåta kärnvapen, eller kontroll över sådana, till icke-kärnvapenstater. Men under 1970- och 80-talen hade kärnvapenstaterna mängder av kärnvapen utplacerade i andra länder och USA har alltjämt några hundra sådana i europeiska länder och Ryssland nu sannolikt i Belarus. Dessa vapen är dock, åtminstone i fredstid, fortsatt under kärnvapenstaternas kontroll. Det vore djärvt att påstå att detta vore ett brott mot NPT.

I debatten har det inte heller framförts oro över att kärnvapen skulle överlåtas till Sverige. Oron har gällt om USA skulle vilja placera egna sådana här, nu eller i framtiden, oavsett om det just nu är ”aktuellt” med sådan utplacering eller ej.

En till detta gränsande fråga är också om Sverige som Natomedlem tänker delta i kärnvapenrelaterade övningar inom Nato? Den största årliga övningen heter ”Steadfast noon” och Norge är ett av de länder som väljer att inte delta i den. Det borde också Sverige låta bli.

Låt oss fortsatt tala om kärnvapen och nedrustning öppet och utan missförstånd.

Artikeln har tidigare publicerats på Expressen Debatt.