Det är så fegt och så uselt, ofta skamfullt både för förövare och offer. Jag talar om våld mot kvinnor. Det kan ta sig uttryck på flera olika sätt – fysiskt, psykiskt eller sexuellt. Vissa utsätts systematiskt och återkommande, andra vid enstaka tillfällen. I vissa fall för öppen ridå, i andra bakom stängda dörrar.

Jag minns en man som i mina tonår hade en travhäst installad på gården där jag växte upp. Han var trevlig och omtyckt av alla. Han hade varit gift med dottern till min mammas väninna, visade det sig senare. Då trillade polletten ner – det ju var han som hade slagit Sara. Jag kan än i dag känna samma illamående som jag gjorde då och hur min bild av honom föll ihop. Tankarna var många, men det stod klart att den stereotypa bild jag haft om hur den som slår ser ut inte alls var sann.

Våldet gömmer sig och är ibland svårt att upptäcka. I Sverige finns instanser att vända sig till för råd, anmälan och hjälp till såväl offer som förövare. I andra länder och kulturer är det begränsat eller saknas helt. Det finns till och med länder där det är lagligt att slå eller våldta en kvinna inom äktenskapet och andra där det är förbjudet men ändå socialt accepterat.

I varje enskilt fall är våld en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna. Den som utsätts bär med sig övergreppen för resten av livet. Internationella dagen mot våld mot kvinnor den 25 november instiftades av FN 1999 för att uppmärksamma detta omfattande problem där mörkertalet är så stort. Jag uppmanar alla att våga se, ha civilkurage och vara modiga – och att säga ifrån!

Annelie Börjesson
Ordförande

FN:s konvention om avskaffande av alla former av våld mot kvinnor