Vilka arbetar med nedrustningsfrågor?

Här presenterar vi några av alla de aktörer inom FN-systemet som arbetar med nedrustningsfrågor.

Generalförsamlingens första utskott

Efter generaldebatten i generalförsamlingen vidtar behandlingen av specifika frågor på dagordningen. En del frågor diskuteras direkt i generalförsamlingen, men de flesta sakfrågor diskuteras först i något av generalförsamlingens sex huvudutskott. Dessa är uppdelade efter innehåll där det första utskottet behandlar nedrustningsfrågor.

FN-sekretariatets avdelning för nedrustning, Office for Disarmament Affairs (UNODA)

FN-sekretariatet har en avdelning för nedrustning, där all nedrustningsarbete koordineras.

Institutet för nedrustningsforskning, United Nations Institute for Disarmament Research (UNIDIR)

UNIDIR är ett självständigt institut för nedrustningsärenden med syfte att ta fram forskningsmaterial som ska bistå medlemsländerna inom nedrustningsområdet.

Nedrustningskonferensen, United Nations Conference on Disarmament (CD)

Konferensen är ett globalt regelverk för multilaterala förhandlingar kring FN:s vapenkonventioner och diskussioner kring nedrustning av vapen. Eftersom vapenreglering och nedrustning är högpolitiska frågor så har man beslutat att alla beslut ska tas i konsensus. Detta gör att konferensen är mycket demokratisk men också ineffektiv.

Det finns svårigheter att komma överens men man har lyckats enas om flera avtal, där vi valt ut de som har haft störst betydelse:

• Partiella provstoppsavtalet (PTBT), 1963
• Icke-spridningsfördraget (NPT), 1968,
  • Kärnvapennedrustning
  • Icke-spridning av kärnvapen
  • Fredlig användning av kärnenergi
• SALT-avtalen (SALT I resp SALT II 1971 och 1979)
• Kemvapenkonventionen (CWC)
• Kapprustning i rymden (PAROS)
• SALW (illegal handel, kontroll av lätta vapen).
• Särskilt inhumana vapen (CCW) 1980
• Truppminor Ottawakonventionen 1999
• Kontroll av vapenhandeln (import, export transitering)

Särskilt inhumana vapen, Convention on Certain Unconventional Weapons (CCW)

Inom ramen för denna vapenkonvention så har man beslutat att förbjuda vapen som är särskilt inhumana, till exempel brandvapen och splittervapen.

Ottawakonventionen (Ban Land Mine Treaty)

Ottawakonventionen trädde i kraft 1999 och har för närvarande 162 parter. Konventionens huvudsyfte är ett absolut förbud mot användning, utveckling, tillverkning, anskaffning, överföring och lagerhållning av minor. Konventionen syftar också tilll att hantera konsekvenserna av användandet av minor. Detta arbete innefattar rehabilitering för minskadade samt det omfattande arbetet med att röja befintliga minfält och skapa en minfri värld.