Det har varit en vecka full av intryck, kunskap och känslor. För första gången arrangerades ett statspartsmöte för FN:s kärnvapenförbud TPNW (the Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons). Det hölls i Wien där flera av FN:s kärnrelaterade organisationer har sitt säte. Tillsammans med min kollega Jens och ytterligare civilsamhällesrepresentanter var vi ett tiotal svenskar på plats i värmen. Att munskydd skulle bäras mesta delen av tiden gjorde det inte svalare, och dessutom brinnande frågor. Sammanfattningsvis hade vi det hett – inte bara om öronen.

Som du säkert vet antogs FN:s kärnvapenförbud av generalförsamlingen 2017 då 122 länder röstade ja. Sedan dess har 65 stater ratificerat avtalet, 86 har signerat det och det trädde i kraft den 22 januari 2021. Nu var det alltså dags för första mötet. Detta föregicks av inte mindre än två andra konferenser – först ut var ICAN:s två dagar långa Nuclear Ban Forum, sedan Österrikes heldag om de humanitära konsekvenserna av kärnvapen. Detta blev en bra uppvärmning inför statspartsmötet då vi alla verkligen blev insatta i hur fruktansvärda dessa massförstörelsevapen är och vad de kan innebära för oss och för vår planet så som vi känner den. Vi fick möjlighet att lyssna till och tala med forskare, aktivister, diplomater och överlevare – hibakusha. Det är väldigt känslosamt att tala med någon som upplevt kärnvapen. De var små barn när det hände, men de minns så tydligt och klart dessa bilder som etsat sig fast. Och lukterna av brända kroppar. Förfärligt.

Vad som är så skrämmande och totalt oacceptabelt är att de nio länder som idag innehar kärnvapen och de få individer som har makten att sätta dessa i bruk, kan hålla alla övriga världens människor som gisslan så här. Simuleringar visar ett det räcker med ett knapptryck – att ett kärnvapen detonerar – för att det ska eskalera och vara kört för alla. Allt sot och skräp som kommer av kärnvapen skulle stiga upp i atmosfären och lägga sig som ett mörkt täcke ovan molnen. Solens strålar skulle inte komma igenom vilket skulle resultera i en så kallad nukleär vinter. Det skulle inte gå att odla något och det mesta och de flesta skulle dö. Det skulle ta flera år innan solen åter skulle värma vår planet.

Sverige har inte ratificerat TPNW men var med på mötet som observatör och höll ett anförande. Trots att vi inte direkt hade några förhoppningar blev det en besvikelse för oss alla. Det var tydligt – “Let me reiterate that the Swedish government’s decision of 2019 not to sign nor ratify the TPNW stands.” Att inga kärnvapenstater anslutit sig och att avtalet har många brister och frågetecken uppgavs som skäl, och det så kallade Stockholmsinitiativet lyftes fram. Låt mig här också citera Irlands representant Joe Hackett som sa: ”For those of you who have not yet ratified the treaty, we urge you to do so. What other options do you see?” Hackett och många andra poängterade att tidigare avtal inte varit tillräckliga, och för att våra barn ska ha en framtid måste kärnvapen bort. Även om jag där och då insåg att Sverige stängt dörren mot TPNW än mer, så finns alltid hoppet. Statspartsmötet i sig blev trots allt lyckat – en ’Vienna Declaration and Action Plan’ antogs och arbetet för en kärnvapenfri värld fortsätter. There is no other option.

Annelie Börjesson
Ordförande Svenska FN-förbundet