Hälsning från ordförande Annelie Börjesson i vårt verksamhetsbrev, september 2023

Hej bästa läsare,

Så har det mesta av sommaren bokstavligt talat blåst förbi – åtminstone har en betydande del av den gjort det för oss som bor på västkusten. Hela juli var väldigt vindig, och sedan hade vi ett par hyfsade veckor innan stormen Hans drog in. Hursomhelst hoppas jag att du fått möjlighet till avkopplande dagar och att du nu laddat lite energi för hösten. Vad gäller min rapport denna gång, så kommer huvuddelen av den ägnas åt en mycket intressant eftermiddag på Dag Hammarskjöld Foundation. Men innan detta kommer här lite annat smått och gott. Du som följer mig på Facebook känner nog igen en del från mina fredagsinlägg, men jag hoppas att du finner hela, eller delar av texten av intresse ändå.

Vi börjar med lite information från mina dagar i FN-högkvarteret! I juni var jag på plats under några dagar, och försökte då nyttja tiden till bristningsgränsen. Jag hade förmånen att få sitta med en stund när förhandlingar pågick i säkerhetsrådet. Ni känner sannolikt till att det är sammansatt av 15 länder; de så kallade P5 (permanent five), som är de fem permanenta medlemmarna med vetorätt, och så E10 (elected ten) som är de tio länder som väljs in rullande med mandat om två år vardera. Ordförandeland i juni var Förenade Arabemiraten. Denna gång var en resolution om klimat och säkerhet uppe till diskussion. Särskilt fint var att få se EU-delegationens FN-ambassadör Olof Skoog in action – han är en oerhört erfaren och kunnig diplomat, en fantastisk resurs för såväl EU som Sverige (han var tidigare Sveriges FN-ambassadör, bland annat under tiden då Sverige var med i säkerhetsrådet. Olof och jag hade sedan möte på EU-delegationen. Vi diskuterade en mängd frågor, varav jag delar två med er. Som ni sannolikt vet har det i generalförsamlingen hållits omröstningar i en pågående sk ESS – Emergency Special Session. När länderna tagit ställning i frågan om huruvida Ryssland omedelbart ska lämna Ukraina och dra tillbaka sina militära styrkor har en stor majoritet av medlemsstaterna visat att de tycker att Ryssland gör fel (fler än 140 länder) och endast en handfull (4-6) har ställt sig på Rysslands sida. Drygt 40 länder har röstat blankt eller inte närvarat, vilket det finns en rad anledningar till (bland annat att balansera handelsrelationer som länderna är beroende av). Det är så klart önskvärt att siffrorna vore 192-1, men i vilket fall som helst är stödet för Ukraina mycket stort, vilket utgör en stark markering. Om vi ser framåt finns det en risk för att stödet kan minska. Orsaken till detta är den klyfta som sedan länge finns mellan det ’globala syd’ och ’globala nord’ (vilka i stort kan sammanfattas som de fattigare respektive rikare länderna). Globala syd har i mångt och mycket betalat för de rika ländernas välstånd, och de är de som drabbas hårdast av klimatförändringarna. För ungefär tio år sedan utlovades det att den rika världen skulle bistå dem med 100 miljarder USD i klimatbistånd, men detta har inte levererats. Torka, översvämningar, olika naturkatastrofer, svält, fattigdom, konflikt och krig gör att dessa länder behöver hjälp. Nu går mycket av västs stöd till Ukraina. Bistånd till fattiga länder minskas. Behoven är enorma och växer. Rysslands anfallskrig mot Ukraina spelar här roll på flera sätt. En farhåga är att globala syd inte längre kommer att stå på Ukrainas sida om de inte får respons och gehör för de problem de stångas med. Då kan de markera sitt missnöje genom att inte längre stödja Ukraina. Och lägg till perspektivet att när väst drar in bistånd och engagemang med mera, steppar Kina och Ryssland in. Här måste väst tänka och agera bredare och mer långsiktigt.

Ett annat ärende som vi diskuterade och som jag hade med mig hemifrån, är frågan om det statliga ryska kärnkraftsbolaget Rosatoms medlemskap i FN:s Global Compact. Bolag, företag och organisationer som tjänar pengar på att syssla med personminor och klustervapen tillåts inte att vara med, vilket man kan tycka är självklart. Vi menar emellertid att Global Compact inte hängt med när det gäller kärnvapen. Vi har sedan 2017 ett kärnvapenförbud: TPNW (The Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons), och aktörer som sysslar med kärnvapenrelaterad verksamhet borde inte heller få vara med. Ryssland har dessutom hotat med att använda kärnvapen, vilket är helt absurt. Global Compacts regelverk behöver förändras, och Rosatom ska inte vara med. Vill du veta mer så läs gärna vår tidigare debattartikel i SvD på ämnet.

Jag träffade också vår samarbetspartner UNFPA, med vilka vi sedan drygt 10 år driver vårt Flicka-projekt (mot barnäktenskap och könsstympning). Vi diskuterade situationen, de stora behoven, den fruktansvärda situationen i Afghanistan, utmaningar med såväl politiskt stöd liksom ekonomin (en stor del av medlen de får in är öronmärkta, vilket gör det svårt för dem att vara flexibla och snabbt sätta in och genomföra insatser när de behövs, där de behövs). Sveriges stöd har minskat och vi har fallit nedåt i listan av länder som står upp för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR).

Vidare träffade jag beundransvärda Yasmine Sherif på fonden Education Cannot Wait, som verkar för att samla in medel så att barn i krig och konflikt ska få möjlighet till skolgång. Jag hade också glädjen att möta Maher Nasser, som är chef på Outreach Division på FN:s Departement of Global Communications. Sist men inte minst deltog jag i styrelsemöte på WFUNA – världsfederationen för världens FN-förbund. Förra hösten valdes jag in i styrelsen, som kallas ExCo (Executive Committee). Detta var det första mötet, vilket bjöd på mycket information och diskussioner. WFUNA har flera spännande projekt på gång, och sedan tidigare driver de bland annat det mkt uppskattade Security Council Briefings. I november hålls WFUNA:s plenarmöte (motsvarande vår kongress) med Georgien som värdland. Värt att nämna är att vi i skrivande stund är i full färd med att rekrytera en ny generalsekreterare till WFUNA. Som ni kanske känner till har Bonian Golmohammadi haft rollen sedan 2009, men har nu lämnat. Det är en spännande process och intresset för tjänsten har varit stort. Om någon månad eller två torde ett nytt namn vara redo att publiceras – jag ber att få återkomma!

För en liten tid sedan träffade jag Carl Skau som är biträdande verkställande direktör och operativ chef på FN:s livsmedelsprogram WFP. Kanske låter namnet bekant? Ja, han har tidigare jobbat på svenska FN-representationen i New York samt varit chef för FN-enheten på UD. Men sedan i våras är han närmste vapendragare till WFP:s nya chef Cindy McCain (hon efterträdde David Beasley). Vi talade om hungersituationen i världen, att behoven ökar lavinartat samtidigt som resurserna minskar. Det är ett trendbrott och mycket oroande. Spannmålsavtalet Black Sea Grain Initiative, som FN förhandlade fram tillsammans med Ryssland, Turkiet och Ukraina, bröts relativt nyligen av Ryssland. Detta drabbar många hungriga hårt, och det drabbar Ukrainas ekonomi. Av WFP:s spannmålsinköp kom 50% från Ukraina. Nu går det inte längre, och dyrare alternativ med längre transportsträckor (främst Kanada och Australien) gör allt mycket svårare. Svält väntas i Afghanistan. Svält i Jemen. Svält i Sudan. Svält i Etiopien. Svält på Afrikas horn. Det är dystert minst sagt, men arbetet fortsätter. WFP försöker vända på varje krona, effektivisera och hitta innovativa lösningar.

På fotot här ovan ser ni mig jämte min stora förebild och vän Jan Eliasson. Som ni vet har han både varit vice generalsekreterare i FN och ordförande i generalförsamlingen. H.E. Csaba Kőrösi, den fram till 5 september sittande ordförande i generalförsamlingen (på engelska kallad PGA, President of General Assembly), går till höger om sin företrädare. Fantastiskt vilka insatta och kunniga människor, och att få tillfälle att på tre man hand diskutera världsläget är en sällsynt ynnest och nästintill surrealistiskt.

Att det är ett bekymmersamt läge i världen på många sätt vet vi, liksom att det är mycket komplicerat där olika länders intressen brottas med varandra. Så har det för all del varit i alla år, men den geopolitiska klyfta vi ser nu, och som bara blivit djupare, är en utmaning som FN inte haft att hantera på samma sätt tidigare. Den politiska polariseringen tar sig tydliga uttryck. Maktbalansen mellan länder, där utvecklingen gynnat vissa på bekostnad av andra, och där de nya större ekonomiska aktörerna kräver mer plats och inflytande, leder till en ny typ av utmaningar. Kina och Ryssland vill se en förändrad världsordning, Bricsländerna utökar, det övertag som USA och väst haft på en mängd områden ifrågasätts. Till detta har vi klimatförändringarna med allt vad det innebär; föroreningar, förlust av biologisk mångfald, hav som lider och en planet som blir alltmer i obalans. I stället för att rikta gemensam uppmärksamhet och agera för mänsklighetens överlevnad tar andra frågor över. Vi är svåra att förstå oss på, vi människor. Det som är självklart för någon är totalt omöjligt för en annan.

Ett exempel som nuvarande PGA berättade om är Rysslands anfallskrig i Ukraina. Många av FN:s medlemsstater tycker att ’det där är västs krig, det får ni ta hand om själva. Vi har nog med vårt, och ni har inte hjälpt oss och kommit med stöd som ens är i närheten med det som Ukraina nu får’. Ja, det finns krig som rasat i åratal som fortfarande skördar många offer och där civilbefolkningen lider oerhört. Exempelvis har inbördeskriget i Etiopien (där regeringen med premiärministern som är från folkgruppen Oromo slåss mot Tigreanska folkets befrielsefront, som tidigare styrt landet) har tagit ca 600 000 människors liv, fler än kriget i Ukraina så här långt. Det finns många länder som nu ser att det bistånd de tidigare fick för att utveckla sitt land, förhindra att folk går hungriga och en mängd andra saker, nu riktats om till Ukraina. Konsekvensen blir att övriga världens stöd till Ukraina kan komma att minska. Man kan mycket väl tycka att Ryssland gör fel och trampar på FN-stadgan, men för att visa sitt missnöje över hur den rika världen hanterar krigshärdar, konflikter och kriser på olika sätt kan de låta bli att rösta för Ukraina och inte ta ställning emot Ryssland. Sedan tidigare finns också den stora klyftan mellan globala nord och syd (i princip den rika delen av världen vs den mindre rika), där de länder som drabbas hårdast av klimatförändringar är de som bidragit minst. Det var detta jag beskrev att Olof Skoog och jag talat tidigare i detta brev). Dessa länder behöver resurser för att bygga upp det som extremväder förstör, och förebygga nya katastrofer. Globala nord har inte uppfyllt vad som utlovats, och behoven är oerhört stora. Att enorma summor nu går till Ukraina gör inte att syds relation och syn på nord blir bättre – tvärtom. Det är ett perspektiv jag önskar att de rika länderna insåg och agerade på, av många anledningar. En är att länder som Ryssland och Kina flyttar fram sina positioner när väst drar sig undan. De ’hjälper’ fattiga länder och ger narrativ om hur väst utnyttjat dem, de sätter de fattiga länderna i skuld – både monetärt och politiskt – när de går in och bygger upp infrastruktur och lovar ryskt spannmål nu när ’nynazisterna’ i Ukraina härjar. Detta resulterar i en ökad klyfta och ytterligare polarisering.

Det finns en misstro bland medlemsstaterna som är svår, och den behöver adresseras och återuppbyggas. Jag önskar så att alla kunde samlas kring Agenda 2030 och de globala målen, och framför allt klimatkrisen. Det är ju till syvende och sist detta det handlar om – våra barns och mänsklighetens överlevnad. Vi har ett ansvar – vi lånar jorden av kommande generationer. Alla ska vi dö, det är det enda vi vet med säkerhet – och om de främst gamla gubbarna/äldre herrarna (välkommen att läsa in den benämning du själv föredrar) kunde lägga stridsyxan åt sidan, sansa sig och ta det ansvar de faktiskt har, så finns det hopp. Men dessa (främst) gubbar/herrar som sitter vid makten agerar inte som de borde, och där har vi – the Peoples of the United Nations – ett ansvar och en viktig roll att trycka på och utkräva ansvar.

Det tar mig vidare till det rundabordssamtal jag deltog i på Dag Hammarskjöld Foundation (DHF). Det var en fantastiskt fin eftermiddag som DHF med Henrik Hammargren i spetsen hade ordnat. Rundabordssamtalet föregicks av en kransnedläggning vid Dag Hammarskjölds grav, där Uppsalastudenter vackert sjöng ett par berörande sånger. Under samtalet diskuterade vi bland annat hur generalförsamlingen kan bli mer effektiv och få större legitimitet, särskilt i ljuset av det faktum att säkerhetsrådet är dysfunktionellt – vilket tydligt visat sig sedan Ryssland, som är P5-medlem, kört över FN-stadgan och struntar i den regelbaserade världsordningen och internationell rätt. Jag lyfte vikten av att vanligt folk engagerar sig och trycker på sina regeringar – det är de som är representerade i generalförsamlingen. För att kunna göra detta krävs dock en hel del, och det finns här ett stort gap mellan FN och medborgarna. De flesta levande människor idag har inte självupplevda minnen av andra världskriget och varför FN faktiskt skapades. Alla måste veta detta, och alla måste veta åtminstone lite av vad som gjorts inom ramen för FN-samarbetet under årens lopp, allt fantastiskt FN åstadkommer idag, och varför FN faktiskt är av oerhört stor betydelse för var och en av oss. Men människor i allmänhet har inte denna kunskap. Låt mig ge ett exempel. Min polske ordförandkollega var fast på ett försenat tåg utanför Warszawa och fick idén att göra en liten undersökning. Han frågade 100 personer ombord på tåget om de visste vad akronymerna EU och FN stod för. I princip alla visste vad EU var, men endast nio (!) visste att FN stod för Förenta Nationerna. Detta var alltså i Polen, som har en historia starkt präglad av andra världskriget och är ett land där läskunnigheten är hög och där folket har god tillgång på information och internet. Långt bättre förutsättningar än vad många av världens invånare har. Detta var en liten undersökning – ja – men den ger en tydlig indikation på läget. Vet man inte ens vad FN betyder vet man inte heller vad organisationen gör eller varför den behövs. Och vet man ingenting kan man heller inte engagera sig. Allt börjar med information och kunskap. Där har vi som FN-förbund en mycket viktig roll, men våra förutsättningar att jobba, såväl nationellt som internationellt blir alltmer begränsade. Jag önskar att FN kunde tillsätta en fond, en pott där en liten summa av medlemsländernas intäkter samt frivilliga bidrag, kunde gå till den globala FN-rörelsen för att kunna informera och vara de vener och artärer mellan FN och We the Peoples (orden som inleder FN-stadgan) som så väl behövs. För här brister det. Man måste vattna rötterna – inte bara toppen – för att få en god skörd. Hur som helst var det sedan ett mycket bra rundabordssamtal där ett tjugotal personer medverkade. Jan och PGA var huvudgäster – så fantastiskt detta, och en på alla sätt mycket givande eftermiddag.

Från det ena till det andra. Jag har också träffat FN:s livsmedelsprogram WFP:s nya nordenchef – Andreas Hansen. Han var i Stockholm på besök, och jag är glad att vi fick till ett meet and greet-möte. Andreas tar över efter fantastiska Anne Poulsen, som varit en ovärderlig representant och mycket uppskattad ’FN-kollega’ ända sedan jag valdes till ordförande 2018.

Jag har också varit med på höstens första demonstration utanför Rysslands ambassad. Det var god uppslutning, och bland talarna fanns bland annat tidigare försvarsminister Peter Hultqvist. FN-förbundet har i princip alltid närvaro där, och denna gång var jag glad att ha möjlighet att följa med. Jag har talat där några gånger, senast den 13 september. Ni som kan ta er dit någon onsdag framöver – slut upp! 12.30-13.00, och så avslutar vi alltid med att vända oss mot ambassaden och tillsammans skrika ’Stoppa kriget nu!’ tio gånger. Ryssland Ut Ur Ukraina!

Det närmar sig FN-dagen, och jag vet att planering pågår för fullt hos er ute i landet! FN-förbundet håller sitt sedvanliga högtidlighållande av dagen i Stockholms Konserthus. Årets rubrik är ”FN och rättvisan” och programmet handlar om hur FN genom rättsskipning och andra insatser kan främja internationell fred och säkerhet. Vi gästas bland annat av Ukrainas ambassadör Andrii Plakhotniuk, och förhoppningsvis också av Sveriges bistånds- och utrikeshandelsminister Johan Forssell. Vi uppmärksammar också att FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna fyller 75 år, och så delar vi ut utmärkelserna Årets FN-vän och Årets FN-supporter! Spännande som bara den! Evenemanget hålls kl. 10.00-12.00, och du är hjärtligt och varmt välkommen om du har möjlighet att vara med!

Sista saken jag vill ta upp i mitt brev denna gång är en mycket god nyhet. För all del har den nu några veckor på nacken, men den är ett mycket fint exempel på vad FN-samarbetet kan åstadkomma. I åratal har den stora oljetankern FSO Safer legat i Röda Havet utanför Jemens kust. Fartyget har varit i mycket dåligt skick, och var dessutom lastat med över 1,1 miljoner oljefat. Risken har länge varit överhängande att oljan skulle läcka ut i havet, varvid en av världens värsta miljökatastrofer skulle inträffa. För att ge några exempel; 17 miljoner människors liv skulle påverkas, ett par hundra tusen arbetstillfällen skulle gå förlorade och det unika marina livet i havet riskerade att förstöras. I ett par års tid har en räddningsaktion förberetts, där FN:s utvecklingsfond UNDP spelat en mycket viktig roll i arbetet med att bärga den stora mängd olja som fanns ombord. Sverige bidrog med finansiering från både UD och Sida. Räddningsaktionen pågick i ett par veckor, och det är nu fantastiskt att man kan konstatera att hotet är avvärjt!

Nu i slutet av september är det äntligen dags för vårt FN-forum! Som vi längtat! Det blir en dag i Stockholm – denna gång i våra nya lokaler på Alsnögatan 7. Vi ser fram emot ett spännande program där vi bland annat gästas av vår tidigare statsminister Stefan Löfven. Jag hoppas att vi ses då!
Ta väl hand om dig och varmt tack för den tid och det engagemang du ger för att bidra till en bättre värld!

/ Annelie