Så skyddar FN de mänskliga rättigheterna

FN:s främsta redskap för att skydda de mänskliga rättigheterna är konventioner. Länder som har ratificerat en konvention har förbundit sig att agera i enlighet med dess innehåll.

Ett land ansluter sig till en konvention i två steg:

1. Först sker ett undertecknande som ett viljeuttryck av en regering att verka för en ratificering av konventionen.
2. Därefter ser landet över och ändrar, om det är nödvändigt, sin nationella lagstiftning så att den överensstämmer med konventionen.

När arbetet med den nationella lagstiftningen är klar kan landets styre godkänna att konventionen ratificeras. Länder som har ratificerat en konvention kallas för konventionsstater.

Det finns möjlighet att reservera sig mot konventionstexten, något som många länder utnyttjar.

Reservationer urholkar konventioner

Ett problem med reservationer är att innehållet i en konvention riskerar att urholkas om ett land reserverar sig mot alltför många eller alltför viktiga bestämmelser och MR-instrumentet ger kanske inte längre det skydd det var tänkt att ha.

Wienkonventionen om traktaträtten slår fast att reservationer inte kan tillåtas om de är oförenliga med en konventions ändamål och syfte. Det är emellertid inte alla MR-konventioner som hänvisar till denna bestämmelse och dylika reservationer är följaktligen tillåtna i dessa fall. En av de konventioner som har flest reservationer är konventionen om avskaffande av all form av diskriminering av kvinnor. Cirka 60 länder har reserverat sig mot delar av innehållet.

Ett moraliskt åtagande

Den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna är inte juridiskt bindande för de stater som skrivit under den, men det innebär ett moraliskt åtagande för staterna. Det har utifrån den allmänna förklaringen formulerats  juridiskt bindande konventioner, vilka har antagits av FN:s generalförsamling.

Kärnkonventionerna är:

• Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR)
• Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR)
• Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (ICERD)
• Konventionen om avskaffande av all form av diskriminering av kvinnor (CEDAW)
• Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (CAT)
• Konventionen om barnets rättigheter (CRC)
• Konventionen om skyddet av alla migrantarbetares och deras familjers rättigheter (ICRMW)
• Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (ICRPD)
• Konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden

Läs mer om varje konvention här

Granskningen

Varje konvention har en kommitté som sköter övervakar staternas arbete med konventionen. Varje stat som har ratificerat en konvention är skyldig att kontinuerligt lämna skriftliga rapporter till den aktuella kommittén.

En regeringsrepresentant inbjuds att redogöra för rapporten och om kommittén anser att rapporten är oklar eller ofullständig får regeringen i fråga ta fram ett bättre underlag.

Därefter granskar kommittén rapporten och det hela utmynnar till slut i en kommentar om landet i fråga. Kommittéerna väljs i egenskap av experter och inte som representanter för sitt land. FN:s kontor för mänskliga rättigheter ger stöd till kommittéerna.

Sverige har ratificerat sju av de nio kärnkonventionerna. Konventionen om migrantarbetares rättigheter och konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden har Sverige inte anslutit sig till.

Svenskar som tidigare suttit med i kommittéerna är Lisbeth Palme (barnkommittén), Peter Nobel (rasdiskrimineringskommittén), Elisabeth Palm (MR-kommittén) och Göran Melander (kvinnokommittén). Idag Krister Thelin med i MR-kommittén.

Kritik mot Sverige

Med jämna mellanrum rapporterar Sverige om efterlevnaden av sina internationella MR-åtaganden till FN:s övervakningskommittéer.

Barnkommittén har vid flera tillfällen uttryckt kritik för avsaknaden av en åldersgräns för könsmognad, vilket försvagar skyddet mot att barn utnyttjas i pornografi. Dessutom anser barnkommittén att systemet med självstyrande kommuner leder till att barn riskerar att behandlas olika i olika kommuner. Kvinnokommittén har konstaterat att stora löneskillnader förekommer mellan män och kvinnor och tortyrkommittén har kritiserat Sverige flera gånger för att ha avvisat flyktingar trots att de löper risk att utsättas för tortyr när de återkommer till sitt hemland.

Rasdiskrimineringskommittén har upprepade gånger riktat kritik mot Sverige om att samer, romer och andra minoriteter diskrimineras, att hatbrott för sällan leder till åtal, och att Sverige inte uppfyller kraven i konventionen beträffande rasistiska organisationer.

Utöver kritiken ger också kommittéerna förslag på hur regeringen kan förbättra skyddet av de mänskliga rättigheter som omfattas av konventionen i fråga.

Se vilka konventioner som Sverige och andra länder har anslutit sig till