MR-konventionerna

Konvention om sociala och kulturella rättigheter

Konventionen antogs av FN:s generalförsamling 1966 och trädde i kraft 1976. Regeringar som har ratificerat konventionen erkänner:

rätten för var och en att förtjäna sitt uppehälle genom arbete
sitt ansvar att ge skydd och bistånd till familjen i största möjliga utsträckning
rätten för var och en att ha en tillfredsställande levnadsstandard, d.v.s. tillräckligt med mat och kläder och en lämplig bostad
sitt ansvar att förbättra samhällets hälsovård och att förhindra uppkomsten av epidemier, folk- och yrkessjukdomar samt andra sjukdomar
rätten för var och en att få utbildning och att grundskoleutbildningen ska vara obligatorisk och kostnadsfritt tillgänglig för alla.

Ett tilläggsprotokoll som möjliggör individuella klagomål antogs i december 2008. Sverige har inte ställt sig bakom tilläggsprotokollet. Varje konventionsstat rapporterar vart femte år hur åtagandena efterlevs. Rapporterna granskas av kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Kommittén består av 18 experter och har tre treveckorsmöten per år i Genève. Ungefär 14-19 länder granskas varje år.

Konvention om medborgerliga och politiska rättigheter

Konventionen antogs av FN:s generalförsamling 1966 och trädde i kraft 1976. Regeringar som har ratificerat konventionen erkänner att:

slaveri, slavhandel och tvångsarbete ska förbjudas
ingen ska utsättas för godtycklig arrestering
den som anklagas för ett brott ska ha rätt till rättegång
den som berövats sin frihet ska behandlas humant
var och en som lagligen befinner sig i ett land ska ha rätt att där röra sig fritt och fritt välja bosättningsort
var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet
all propaganda till förmån för krig ska vara förbjuden i lag
allt främjande av nationalhat, rashat eller religiöst hat, som
innebär uppvigling till diskriminering, fiendskap eller våld, ska vara förbjudet i lag

MR-kommittén, som består av 18 experter, granskar konventionsstaternas efterlevnad. Kommittén har tre treveckorsmöten per år, antingen i New York eller i Genève. Konventionsstaterna ska rapportera vart femte år till kommittén och ungefär 15 länder granskas varje år.

Ett första frivilligt protokoll till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, vilket trädde i kraft 1976, ger invånarna i de länder som har anslutit sig till protokollet rätt att påtala kränkningar av konventionsrättigheterna hos MR-kommittén. Enligt ett andra frivilligt protokoll, antaget 1989, ska länder som ansluter sig till det vidta alla nödvändiga åtgärder för att avskaffa dödsstraffet. I december 2005 hade 105 länder ratificerat det första och 55 länder det andra protokollet.

Konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning

Konventionen antogs av FN:s generalförsamling 1984 och trädde i kraft 1987. Regeringar som har ratificerat konventionen erkänner att:

tortyr är varje handling, genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon, antingen för sådana syften som att erhålla information eller en bekännelse, att straffa, att hota eller tvinga någon också av något annat skäl, som har diskriminering som grund, under förutsättning att smärtan eller lidandet åsamkas eller anstiftas av en offentlig tjänsteman eller annan företrädare för det allmänna
de ska förhindra tortyr inom varje område under deras myndighetsutövning och säkerställa att tortyr utgör ett brott enligt deras strafflagar
inga som helst särskilda omständigheter, vare sig krigstillstånd eller allmän nödsituation får anföras för att rättfärdiga tortyr.

Kommittén mot tortyr har två stycken tvåveckorsmöten per år och består av 10 experter. Konventionsstaterna ska rapportera vart fjärde år till kommittén som granskar ungefär 15 länder per år.

Konventionsstater som har erkänt artikel 22 i konventionen ger kommittén rätt att ta emot och pröva klagomål från enskilda personer under berörd konventionsstats jurisdiktion. 56 länder har erkänt att kommittén har denna rätt.

Konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering

Konventionen antogs av FN:s generalförsamling 1965 och trädde i kraft 1969. Regeringar som har ratificerat konventionen erkänner :

definitionen av diskriminering som varje åtskillnad, uteslutning, inskränkning eller förmån baserad på ras, hudfärg, börd eller nationell eller etnisk härkomst, vilka har till syfte eller verkan att upphäva eller försämra erkännandet, åtnjutandet eller utövandet på likställd fot av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på samhällslivets politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden
att de ska avskaffa rasdiskriminering, förbjuda diskriminerande praxis och, där så är berättigat, tillse att vissa rasgrupper får utvecklas och åtnjuta skydd
att de ska göra det straffbart att sprida idéer som är grundade på teorier om rasöverlägsenhet eller hat och att olagligförklara varje organisation som verkar för rasism

Kommittén för avskaffande av rasdiskriminering består av 18 experter och har två stycken treveckorsmöten per år i Genève. Konventionsstaterna ska rapportera till kommittén vartannat år och varje år granskar kommittén cirka 25-35 länder. Konventionsstater som har erkänt artikel 14 i konventionen ger kommittén rätt att ta emot och pröva klagomål från enskilda personer under berörd stats jurisdiktion.

Konvention om avskaffandet av all slags diskriminering av kvinnor

FN:s starkaste dokument för att stärka kvinnors rättigheter är CEDAW-konventionen. Konventionen antogs av FN:s generalförsamling 1979 och trädde i kraft 1981. Regeringar som har ratificerat konventionen erkänner att:

diskriminering av kvinnor definieras som varje åtskillnad, undantag eller inskränkning på grund av kön som har till följd eller syfte att begränsa erkännandet av mänskliga rättigheter för kvinnor
de ska vidta åtgärder som behövs för att avskaffa diskriminering av kvinnor
de ska införa principen om jämställdhet mellan män och kvinnor i sina nationella grundlagar eller andra författningar och säkerställa att denna princip genomförs i praktiken
de ska garantera rättsligt skydd för kvinnor
sedvänjor som innebär diskriminering av kvinnor ska avskaffas genom förordningar eller lagstiftning
de ska avskaffa diskriminering av kvinnor inom politiken, när det gäller rätten att förvärva, byta eller behålla sitt medborgarskap, inom äktenskap och familjeförhållanden

Kommittén för avskaffande av diskriminering av kvinnor består av 23 experter och har två treveckorsmöten per år. Konventionsstaterna ska rapportera till kommittén vart fjärde år och man granskar ungefär 15 länder varje år.

Den 10 december 1999 antog generalförsamlingen ett frivilligt protokoll till denna konvention. Protokollet ger enskilda personer rätt att klaga hos kommittén för avskaffande av diskriminering av kvinnor över kränkningar av rättigheter som skyddas av konventionen och 72 stater har hittills ratificerat det. Protokollet trädde i kraft i december 2000 och kommittén har sedan dess tagit beslut i två fall, rörande Tyskland och Ungern.

Konvention om barnets rättigheter

Konventionen antogs av FN:s generalförsamling 1989 och trädde i kraft 1990. Regeringar som har ratificerat konventionen erkänner:

att alla barn har lika värde och ska tillförsäkras de rättigheter som anges i konventionen utan åtskillnad på grund av ras, hudfärg språk, religion, etniskt ursprung, handikapp eller något annat
att vid alla åtgärder som rör barn ska barnets bästa komma i första rummet
att barn har rätt att säga sin mening i allt som rör dem själva och att bli respekterade
att de till det yttersta av sina resurser ska stödja barnets rättigheter, som bland annat omfattar barnets rätt till liv (rätten till mat, vatten, hälsovård och tak över huvudet), barnets rätt till att utveckla sina anlag genom bl.a. utbildning, och barnets rätt att skyddas mot våld och missbruk.

Konventionen omfattar alla barn och ungdomar upp till 18 år förutom den artikel som handlar om barn i krig. Den stadgar att personer under 15 år inte får rekryteras till soldater, vilket innebär att 18-årsgränsen frångås.

Kommittén för barnets rättigheter består av 10 experter och har tre treveckorsmöten per år i Genève. Konventionsstaterna ska rapportera till kommittén vart femte år och kommittén granskar ungefär 25 länder varje år.

Generalförsamlingen antog år 2000 två frivilliga protokoll till konventionen om barnets rättigheter. Det ena protokollet handlar om barn i väpnade konflikter och det andra om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi. I februari 2002 trädde båda dessa protokoll i kraft och har i december 2005 102 respektive 101 ratificeringar.

Convention on the Protection of the Rights of All Migrant Workers and Members of Their Families

De som idag har valt att ratificera konventionen är dock främst stater varifrån migrantarbetarna kommer. Varken Sverige eller något annan medlemsstat i EU har anslutit sig till konventionen.

Enligt konventionen har migrantarbetare:

rätt att bilda föreningar och fackförbund i den stat där de är anställda
rätt till likvärdig behandling som nationella arbetare vad gäller skydd mot avsked, arbetslöshetsförmåner och tillgång till alternativa anställningar
skydd om arbetsgivaren bryter arbetskontrakt på ett otillbörligt sätt och rätt att föra sitt fall till behörig instans, samt rätt till likvärdig behandling som nationella arbetare vad gäller utbildnings-, yrkes- och socialtjänster.

När en stat ratificerar konventionen åtar den sig att anta rättsliga och andra åtgärder som är nödvändiga för att implementera konventionens föreskrifter. En brist är att konventionen endast binder stater och inte andra aktörer på den globala arenan.

Även ILO (The International Labour Organization) har två konventioner som rör migrantarbetare. Dessa är dock inte lika långtgående som FN:s migrantarbetar-konvention i det att definitionen av migrantarbetare och deras familjer är snävare och de inte tilldelas lika många rättigheter. Å andra sidan har fler stater ratificerat dem, däribland flera mottagarländer.

Convention for the Protection of All Persons from Enforced Disappearance

Konventionen antogs av FN:s generalförsamling i december 2006 och trädde i kraft 23 december 2010. Konventionen innebär ett förbud mot påtvingade försvinnanden och som i organiserad form räknas som brott mot mänskligheten. Syftet är att förebygga, undersöka, förhindra och återgälda offer som blivit bortförda mot sin vilja.

Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är den senaste FN-konventionen och tillhör de centrala konventionerna om mänskliga rättigheter. Svenska regeringstjänstemän och den svenska handikapprörelsen har tagit aktiv del i arbetet.

Arbetet med en konvention inleddes 2001. Fram till hösten 2003 handlade diskussionerna om behovet av en konvention. FN:s generalförsamling beslutade därefter att arbetet med en konvention faktiskt skulle inledas och inrättade en särskild ad hoc-kommitté som drev arbetet vidare. I arbetet har, utöver FN:s medlemsstater, den internationella handikapprörelsen och företrädare för olika organisationer deltagit.

Den första svenska rapporten till övervakningskommittén lämnades in under 2011.