VÄRLDSHORISONT. I FN:s urfolksdeklaration, som Sverige har varit med och tagit fram, står det att urfolk har rätt att bestämma över sina traditionella områden, men så ser det inte alls ut i Sverige, enligt Magne Ove Varsi, ansvarig för mänskliga rättigheter på Samerådet.

– De beslutande samiska organen, som Sametinget i Sverige, har ingen möjlighet att säga ja eller nej när nya ingrepp planeras, säger han.

Det handlar om gruvor och vindkraftsparker mitt i renbetesområden, och om vattenkraftverk som permanent förändrar älvar och möjligheterna till fiske.

– Det är dags att den svenska regeringen börjar behandla samer som vuxna människor och ger oss plats vid förhandlingsbordet, säger Magne Ove Varsi.

Falsk bild av Sverige

Sverige och de andra nordiska länderna framställer gärna sig själva som förebilder i arbetet för mänskliga rättigheter, men när det gäller urfolksrättigheter blir det hycklande, tycker Magne Ove Varsi.

– I FN stöttar Sverige, tillsammans med Norge och Finland, urfolks rätt till självbestämmande, men på hemmaplan lyckas regeringarna inte leva upp till de internationella kraven. I den stora världen representerar de det stora ljuset men när de kommer hem slocknar det, säger han.

När det väl gäller duckar regeringarna, konstaterar han. Sverige har till exempel inte anslutit sig till ILO:s konvention 169, som ger urfolk stark rätt att bestämma över sina områden – och är bindande. I snart 30 år har svenska regeringar av olika färg talat om att Sverige ska ansluta sig. Ändå har det inte hänt. Flera utredningar har gjorts och frågan fortsätter att skjutas på framtiden.

Att ge samebyarna den makt som ILO 169 kräver bär emot eftersom regeringen samtidigt vill se fler gruvor och vindkraftsparker på samma mark, tror Magne Ove Varsi. Just rätten till land och vatten är samtidigt helt avgörande för den samiska kulturens överlevnad, förklarar han.

Fortsatt exploatering av samisk mark

Att som sameby bevisa sin rätt till ett visst område kan vara svårt. I Sverige måste du som renskötare visa att marken du brukar historiskt har använts av samer. Det är inte alltid lätt eftersom renskötsel inte sätter tydliga spår i miljön. I till exempel Norge är bevisbördan omvänd. Om en markägare där motsätter sig renbete är det denne som måste bevisa att området inte är traditionellt samiskt.

Fast även om det är belagt att ett område är traditionellt samiskt är det alltså inte säkert att det samiska samhället får fatta beslut om vad som ska hända med marken. Sedan industrialiseringens början har utbyggnaden av gruvor, vattenkraftverk och vindkraftsparker lett till radikala förändringar – och exploateringen fortsätter, trots lokala protester. 2011 förlorade Jiingevaerie sameby i miljödomstolen, som gav okej till en vindkraftspark mitt i ett renbetesområde. I Kallak har det hållits flera protester mot gruvplanerna som hotar rennäringen där. I Rönnbäck kämpar gruppen ”Stoppa gruvan i Rönnbäck” mot en planerad nickelgruva mitt i passagen mellan olika säsongsbeten. Där har de påverkade samebyarna fått stöd av FN:s rasdiskrimineringskommitté, som kritiserat Sverige för att inte respektera byarnas rätt till marken.

Rättsprocess mot staten

Vid flera fall har samebyar tvingats gå till domstol för att göra sina intressen hörda gentemot företag eller staten. Så sent som i januari i år avgjorde hovrätten en tvist mellan staten och Girjas sameby om rätten att utöva småviltsjakt. Hovrätten dömde till samebyns fördel, men domen väcker fler frågor än den ger svar, menar många, och både Girjas sameby och staten har överklagat till Högsta domstolen.

För samebyarna blir den här typen av rättsprocesser kostsamma och tar mycket tid och energi, menar Magne Ove Varsi.

– Det skapar stor osäkerhet. Det här handlar om möjligheterna att leva så som vi har gjort så länge vi kan minnas. Man ska inte behöva behöva gå till domstol och strida för någonting som man enligt internationella deklarationer har rätt till, säger han.

”Svårare att leva efter samiska traditioner”

Dagens utvinning av naturresurser på samiskt område är en förlängning av Sveriges koloniala historia, menar Magne Ove Varsi.

– Sverige har till stor del byggt sitt välstånd med naturresurser från de samiska områdena, säger han och tar gruvdriften kring Kiruna som exempel:

– Det var en same som hittade den första malmen där, men den togs ifrån honom och man sa att allt tillhörde staten.

Det samiska samhället har hållits utanför både när beslut om exploateringen har fattats och när intäkterna har fördelats, konstaterar Magne Ove Varsi. Samtidigt har de växande industriaktiviteterna gjort det svårare att leva enligt samiska traditioner eftersom betesmarker och jaktområden har krympt.

Tilda Pontén på Civil Rights Defenders säger att alla de samer som inte är renskötare och inte är med i någon sameby har särskilt svaga rättigheter. Som renskötare har du rätt att bruka marken som renarna lever på vilket till exempel innebär att du har vissa rättigheter att jaga och fiska. Samer som inte bedriver renskötsel och inte ingår i någon sameby har inga landrättigheter alls, förklarar hon.

– Det finns en splittring mellan olika samiska grupper eftersom deras rättigheter skyddas i olika utsträckning. Samtidigt vill jag betona att även rättigheterna för renskötande samer i Sverige ligger långt ifrån internationell standard, säger hon.

Förlorad identitet

Att olika grupper av samer har olika rättigheter grundar sig i ett riksdagsbeslut från 1928. Då beslutades att samer som inte var renskötare inte skulle ha några samiska rättigheter utan assimileras in i det svenska samhället. Den här gränsdragningen mellan olika samiska grupper påverkade även skolan. Renskötares barn sattes i kränkande och bristfälliga nomadskolor medan jakt- och fiskesamer sattes i svensk skola. Där förbjöds de att prata sitt modersmål och många förlorade sin samiska identitet. Tvångsförflyttningar, rasbiologiska mätningar och tvångskristnande är andra övergrepp som den svenska staten har utsatt samer för genom historien. Redan på 1600-talet tvingade statskyrkan samer att överge sin religion. Heliga platser skändades och trummor brändes.

– Sverige måste erkänna övergreppen, be om ursäkt och förändra, säger Magne Ove Varsi.

Samerådet vill, liksom Sametinget och en lång rad människorättsorganisationer, att Sverige ska ta initiativ till en sanningskommission, alltså en kartläggning av de historiska övergreppen mot samer. I dagsläget finns inget sådant förslag på regeringens bord men det förs samtal mellan Sametinget och Diskrimineringsombudsmannen om hur en sådan process skulle kunna gå till. I Norge och Finland har arbetet kommit längre, enligt Magne Ove Varsi.

– Framförallt förs en mer högljudd debatt i frågan, säger han.

Skulle öppna ögonen

Han tror att det skulle betyda mycket för enskilda individer att få berätta om sina upplevelser – och bli trodda. En sanningskommission skulle också kunna öppna ögonen för politiker i Sverige, säger han och drar en parallell till sannings- och försoningskommissionen i Kanada.

– De har fortfarande mycket kvar att göra, men processen har lett till en helt ny hållning i urfolksfrågor, säger han.

Om det blir en sanningskommission i Sverige måste det samiska samhället ha full kontroll över processen, betonar Tilda Pontén.

– Det är extremt viktigt, annars kan processen i sig bidra till ytterligare kränkningar, säger hon.
Om arbetet genomförs på rätt sätt kan det bidra till att öka kunskapen om samers rättigheter, tror hon. Som det är nu saknar både allmänheten och politiker kunskap om de historiska övergreppen, men också om vilka rättigheter som är kopplade till urfolksstatusen, menar hon.

– När samer hävdar sina rättigheter är det många som inte förstår och det är en anledning till att frågorna får dåligt genomslag, säger hon.

Hon betonar statens ansvar för kunskapsbristen och skolans roll.

– Vi behöver lära oss om ursprungsfolket samer tidigt under grundskolan. Det är viktigt, för om inte kunskapen finns är det inte konstigt att det inte händer någonting, säger hon.

Text: Charlie Olofsson, frilansjournalist

_______

Denna text är hämtad från Svenska FN-förbundets tidning Världshorisont (nr 3 2018).

Bli medlem eller prenumerera för att få Världshorisont i brevlådan! Tidningen ingår som förmån för FN-förbundets medlemmar. För prenumeration (230 kr per år) kontakta redaktör AnnaLena Karlsson Andrews.