Välkommen till Göteborgs FN-förening!

Anselm Bladh

Mailintervju med Anselm Bladh, månadens medlem April 2012.

009-1-1Hur länge har du varit medlem?

Jag har varit medlem i Göteborgs FN-förening sedan 1990. Men medlem i Svenska FN-förbundet blev jag redan på 1950-talet, då jag var medlem i Studenternas FN-förening några år medan jag gick på Stockholms universitet. Ordförande där var Torsten Örn – sedermera diplomat och ambassadör (Moskva, Bonn och Rom) och författare till boken FN – en spegling av världspolitiken, en klassiker inom ämnesområdet.

Efter avslutade studier var jag ju inte längre student utan mitt medlemskap upphörde väl av sig självt och sen blev det aldrig av att jag gick igen när jag började arbeta – förrän 1990 alltså.

Beskriv ditt medlemskap i föreningen och bakgrunden

1990 gick jag i pension och då fann jag det naturligt att åter bli medlem i FN-förbundet och denna gång i Göteborgs FN-förening. Mitt intresse i ungdomen för internationella frågor och för FN hade inte precis minskat under mitt yrkesliv – snarare tvärtom. Efter några år (1992 eller 1993) valdes jag in i styrelsen och stannade där till 2003 – de sista två åren som ordförande. Samtidigt som jag blev ordförande i föreningsstyrelsen hamnade jag även i distriktsstyrelsen, där jag satt t o m 2008.

Vad är det bästa med att vara medlem i föreningen? Har du några goda råd till dem som skulle vilja engagera sig?

Det bästa är väl att man får lättare att skaffa sig själv mer kunskap om FN och dess verksamhet samt att man får medverka till att sprida kunskap till andra, vilket är det viktigaste syftet med FN-förbundets verksamhet nationellt – regionalt och lokalt genom distrikt och föreningar.

Brinner du för några speciella frågor rörande FN:s arbete?

Mycket av vad FN arbetar med är viktigt och beaktansvärt. Det är svårt att ange något som jag ”brinner” för speciellt – det skulle i så fall kanske vara UNDP och UNHCR. Men jag är mycket intresserad av hur det skall gå med FN:s omorganisation. I slutet av 90-talet tillsattes en 15-mannakommitté (från början med vår Ingvar Carlsson som medlem) med uppgift att se över organisationen – särskilt säkerhetsrådet. Det verkar inte ha hänt så värst mycket annat än att det har framkommit att diskussionens vågor gått höga inom gruppen. Troligt är att antalet medlemmar kommer att öka (siffran 25 har nämnts) och att någonting skall hända med antalet permanenta medlemmar och vetorätten. Men hur? Det svåra ligger i hur man skall hantera den olycksaliga vetorätten, den som har förorsakat så många tillkortakommanden för FN (senaste exemplet är ju Syrien). Jag har inte hört någonting på länge i denna fråga. Hoppas att den inte har lagts till handlingarna.

Vad är det roligaste/konstigaste du varit med om i föreningen – vill du dela med dig någon historia?

Ojdå! Det finns mycket roligt och intressant som jag har varit med om. Som exempel kan jag börja med att nämna FN:s 50-årsjubileum 1995, med många minnesvärda aktiviteter på olika ställen på stan, bl a i Domkyrkan, på stadsbiblioteket, på Kungsportsplatsen m m.

År 1997 firades Göteborgs FN-förenings 50-årsjubileum, bl a på Kungsportsplatsen den 24 oktober där vi hade upp våra utställningskärmar. Jag tror att det var den gången det stormade så pass att min styrelsekollega (Jan Rinde) och jag fick ägna hela tiden åt att hålla fast skärmarna.

År 1998 firade vi 50-årsminnet av FN:s Allmänna Förklaring om de Mänskliga Rättigheterna. Tillsammans med Ungdomens Röda Kors och Amnesty arrangerade Gbg FN-förening en manifestation som benämndes ”30 steg för de mänskliga rättigheterna”. Under 30 dagar fram till den 24 oktober stod vi varje dag vid Kopparmärra och presenterade en artikel av de totalt trettio ur förklaringen. De sista nio dagarna svarade vår förening för. Den 24 oktober avslutades manifestationen på Kungsportsplatsen bl a med tal av FN-förbundets ordförande Viola Furubielke.

FN- dagen avslutades med en mäktig manifestation i Domkyrkan, där även HTF, SIF, LO, ABF, Gbg o Bohus FN-distrikt m fl var medarrangörer. Bland de medverkande minns jag särskilt operasångerskan Elisabeth Eriksson och kören Amanda. Mycket minnesvärt.

En annan minnesvärd aktivitet var i maj 1999, då Handelshögskolans juridikstudenter, d v s en lokalavdelning av ELSA (European Law Students Association), tog initiativ till en vecka med seminarier och debatter som belyste de mänskliga rättigheterna. Vår förening var medarrangör tillsammans med Röda Korset, Amnesty och Rädda Barnen samt (om jag inte minns fel) även Lutherhjälpen. Invigningstalare var Ingrid Segerstedt-Wiberg och bland gästerna under veckan minns jag Lisbeth Palme (UNICEF), en representant för UNHCR och Berith Granath från förbundskansliet. Vi ställde som vanligt upp med vårt bokbord och våra utställningsskärmar (var finns dom nu förresten?).

Åren kring sekelskiftet anordnades i september månad årligen någonting som kallades för ”Internationella dagen” på Liseberg med massor av olika nationaliteter, mat, smaker, dofter, musik och dans. Vår förening ställde upp med vårt vanliga bokbord i en liten monter. Jag minns särskilt en gång – det bör ha varit 1999 – då jag själv hade vakten vid bokbordet. Då kom plötsligt utrikesminister Anna Lindh med sina två pojkar fram och började prata – hon skulle senare på dagen hålla tal. Hon köpte FN-märken och lite annat smått och gott till pojkarna och småpratade med mig. Jag kommer inte ihåg om hon hade sin berömda ryggsäck på sig, men det är väl inte alldeles otroligt. Det blev i alla fall ett trevligt minne för mig.

År 2001 var ett händelserikt år för vår förening. I maj anordnades ett NGO-Forum , en konferens som kunde ses som ett inslag i Sveriges ordförandeskap i Europeiska Unionen. Den erbjöd medlemmar ur europeiska NGO:s att träffa beslutfattare från civilsamhället och politiker samt icke minst varandra. Bakom konferensen stod ett 40-tal svenska organisationer, däribland vår förening. Den hölls under två dagar i maj i Folkets Hus och bevistades av 5-600 deltagare från hela Europa. Konferensspråket var engelska med simultantolkning till franska och teckenspråk. De två dagarna innehöll bl a plenumföredragningar och seminarier – ett seminarium hade vi att bevaka, det hade beteckningen Migration och integration.

En annan konferens där vi var medarrangör ägde rum samma dagar som EU-toppmötet (kravallmötet), nämligen 15-16 juni. Huvudarrangör var IKFF (Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet) och som medarrangör fungerade alltså vår förening. Konferensen, vars officiella benämning var ”EU – ett fredsprojekt?”, bestod av ett antal seminarier och nio (tror jag) s k workshops. Vi var ansvariga för några av dessa workshops, bl a ett som benämndes ”EU i FN”, där vår styrelsemedlem Martin Hagvall var inledare och moderator. Konferensen ägde rum på Artisten och drygt 300 delegater medverkade. Konferensspråket var även här engelska.

Den 11 september 2001 satt jag i vår föreningslokal på Kungsladugårdsgatan tillsammans med kassören (Birgit Jutebäck) och förberedde utskick av Medlemsnytt (det bör ha varit nr 3/2001). Då ringde plötsligt min hustru och berättade att hon just hört på radion att två flygplan hade flugit in i Twin Towers i New York. Jag sa till henne att hon måste ha missuppfattat – det måste ha varit någon form av radioteater (jag tänkte på när Orson Welles skrämde upp radiolyssnarna i USA i slutet på 30-talet). Sådant kan ju inte hända i verkligheten, det är ju otroligt, sa jag.

Men efter en halvtimme ringde hon igen och sa att nu hade hon sett det på TV. Både hur planen flög in i husen och hur det brann våldsamt. Det otroliga hade alltså hänt. Det var så jag fick reda på denna extraordinära världshändelse.

Nu var det så att vi på våren hade med Göteborgsregionens Kommunalförbund (GRKF) som huvudarrangör utlyst en studieresa till FN-högkvarteret i New York, som skulle äga rum sista veckan i oktober. Den 11/9 hade vi 23 anmälda (däribland jag själv) men efter den dagen avbokade sig 11 personer. Men resan genomfördes med de 12 som kvar (hälften lärare). Reseledare var Maria Jontén från vår föreningsstyrelse, hon arbetade vid den tiden på GRKF. Det var en mycket givande och intressant resa som gav goda inblickar i FN:s inre arbete. Det var i alla fall det årets (2001) höjdpunkt för mig.

En annan minnesvärd sak för mig ägde rum några dagar i slutet av augusti 2002 och det var FRITT FORUM – det fria ordets festival. Projektet engagerade ett 80-tal organisationer: föreningar, intressegrupper, politiska partier, tidningar, tidskrifter samt teater- och musikgrupper m m. Även vi fanns naturligtvis med – vi delade tält med nätverket ”Att nå ut” och någon annan organisation (jag har glömt vilken). Från vårt bord kunde vi informera om vår förening och dess verksamhet. Under festivaldagarna kunde man lyssna till ett brett urval av föredrag och debatter. Några viktiga teman var det stundande riksdagsvalet och den då pågående miljökonferensen i Johannesburg.

Höjdpunkten var den paneldebatt som föreningen arrangerade i samarbete med ALERT 2002*. Meningen var från början att TV-kontakt skulle etableras mellan ”stora tältet” (som kunde ta 250 åhörare) och miljökonferensen i Johannesburg. Men det krånglade med tekniken så vi fick nöja oss med radiokontakt, vilket inte var dåligt det heller. I det fullsatta tältet satt panelen som bl a bestod av Åsa Romson, då representerande Forum Syd, Patrik Johansson från miljödepartementet och en man från Attac. I Johannesburg satt bl a Mikael Karlsson, ordf i Svenska naturskyddsföreningen, vår förbundsordf Aleksander Gabelic och några till. Tack vare radiolänken blev debatten väldigt aktuell och vi som satt i publiken fick färsk information direkt från världstoppmötet i Sydafrika. En tacksamhetens tanke går från mig till vår dåvarande styrelseledamot Kristina Fröberg som tillsammans med ALERT gjorde denna direktkontakt möjlig och som ordnade fram paneldeltagare.

Det var meningen att detta Fritt Forum-projekt skulle återupprepas vartannat år. Men då kommunen inte ville fortsätta att stödja projektet med finansiella medel blev det heller ingen fortsättning år 2004 eller senare. Tyvärr.

I rubriken till detta avsnitt frågas efter om jag varit med om något konstigt. Det skulle möjligen vara det som inträffade lördagen den 19 oktober 2002. Jag hade till den dagen planerat ett heldagsmöte. Bakgrunden var att Stockholms FN-förenings dåvarande ordförande Lars Eriksson hade arbetat fram en liten skrift som hette ”Ett nytt FN?”, där han konstaterar att FN alltmer kommit att uppfattas som tungrott, föråldrat och ineffektivt. Han ger några exempel på hur man skulle kunna effektivisera FN och anpassa dess organisationer och arbetsformer till dagens verklighet och stimulerar läsaren att själv försöka tänka ut något vettigt. Han hade själv lett en studiecirkel i ämnet hemma i Stockholm.

Nu hade jag alltså utlyst ett möte, där jag hade engagerat Lars Eriksson med syfte att utbilda cirkelledare i distriktets föreningar i detta ämne. Om jag inte minns fel anmälde sig 13 medlemmar från olika föreningar i distriktet. Nu bar det sig inte bättre än att under natten till mötesdagen den 19 oktober utbröt ett förfärligt snöoväder och på morgonen hade det fallit tre decimeter snö!!! Av de tretton anmälda var det endast de som bodde i Göteborg som lyckades ta sig fram till vår lokal på Kungsladugårdsgatan, sammanlagt sex (6) stycken. De övriga som kom från Uddevalla i norr till Härryda i söder blev förhindrade av snön.

Vad som jag tycker är konstigt i detta sammanhang är att det kunde komma så mycket snö så tidigt på året. Det har väl aldrig hänt förut.

Vem är du i det civila (andra intressen, yrke etc.)?

I det civila är jag numera pensionär sedan hösten 1990. Dessförinnan jobbade jag på Statens vägverk, Statistiska Centralbyrån, Bostadsstyrelsen (allt i Sthlm) och senast (fr o m 1964) på Stadsbyggnadskontoret i Göteborg, där jag arbetade med trafikplanering och stadsplanering.

Bland andra intressen kan jag nämna musiken, som spelat och spelar en stor roll i mitt liv. I min gröna ungdom spelade jag i ett jazzband (gitarr), som ibland även spelade dansmusik och turnerade omkring i Blekinge – det var åren 1941-43. När jag flyttade till Stockholm 1947 blev det spel med några kompisar mest i privata sammanhang. När jag kom till Göteborg hamnade jag snart i kontorets husband där jag så småningom övergick till att spela elbas. Detta husband existerade till en bit in på 80-talet. Numera spelar jag endast piano och då mest till husbehov.

Sedan 1972 och fram till 1995 var jag medlem i den kommunala sångkören Galningarna, för vilken jag även skrev en del arrangemang (fyrstämmig blandad kör).

Ett annat stort intresse har varit språk. Efter engelska, tyska och franska började jag på 70-talet studera ryska. Jag tyckte det skulle vara intressant att lära mig ett slaviskt språk. Under 80-talet jobbade jag extra som reseledare på gamla Sovjetunionen. Jag gjorde 14 resor som reseledare, mest till S:t Petersburg och Moskva, men även till Kaukasus (Georgien och Armenien), till Uzbekistan (Samarkand och Tashkent) samt icke minst en resa med Transsibiriska järnvägen.

Sedan fem år tillbaka studerar jag italienska på Seniorunversitetet.

Vad bör FN-föreningen enligt dig fokusera på i framtiden?

Jag tycker att föreningen bör satsa på lite mer permanent rekryteringsverksamhet, inte bara på tillfälliga kampanjer (inget fel på sådana heller naturligtvis). Detta genom a) utvidgade kontakter med skolor och gymnasier, b) bättre kontakt med dagspress och andra medier genom att se till att intressanta aktiviteter meddelas läsarna (annonseras på förhand och refereras i efterhand). Punkt a) kan ungdomssektionen ansvara för och punkt b) överlåtes till en informationsansvarig (”presschef”).

Andra tankar/idéer du vill dela med dig om föreningen eller något annat?

Eftersom jag börjar bli gammal och trögtänkt har jag inga revolutionerande idéer att komma med. Jag hoppas bara att FN-förbundet och dess distrikt och föreningar skall leva ett fortsatt gott och vitalt liv. De senare decennierna har ju medlemsantalet tenderat att sjunka men det är inget speciellt för vår organisation. I början på detta nya sekel läste jag en rapport från Uppsala universitet (jag tror att det var sociologiska institutionen), där det framgick att föreningsväsendet var på nedåtgående. Även de politiska partierna hade minskat sitt medlemsantal väsentligt. Så vi behöver inte känna oss nedstämda, det är bara att ta nya tag och hoppas på att allt går i vågor och att kurvan ifråga vänder uppåt igen.