Prioritera arbetet mot hatbrott!

Med hatbrott avses en brottslig handling som begås med ett särskilt motiv hos förövaren. Motivet bygger på hat mot en speciell grupp i samhället. Det spelar ingen roll om den som utsätts för handlingen verkligen tillhör gruppen eller inte. Vilket brott som helst som riktar sig mot någon på grund av att gärningsmannen har en negativ uppfattning om personens religion, hudfärg, etnicitet eller sexuella läggning är ett hatbrott och kan leda till ett skärpt straff  (BrB 29 kap. 2§p.7.)

I Sverige har vi ett starkt skydd för yttrandefriheten och när det gäller FN:s konvention mot rasism respekteras inte artikel 4b som kräver ett förbud mot rasistiska organisationer. I samband med att Sverige återkommande förhörs om sina konventionsåtaganden av FN:s kommitté mot rasism i Genève riktas kritik mot regeringen för just detta. Här förklarar regeringen att Sverige inte vill förbjuda rasistiska åsikter, men däremot förbjuds rasistiska handlingar. Det är alltså tillåtet att ha rasistiska åsikter och även att registrera en organisation med antidemokratiska värderingar. Gränsen går i det ögonblick då organisationen bestämmer sig för att agera rasistiskt och genom sina handlingar kränka andra människors rättigheter. Vad som utgör en rasistisk handling avgörs efter anmälan till polisen.

Sedan flera år ligger antalet hatbrott i Sverige på drygt 6000 st per år och bakom fler än hälften av hatbrotten finns främlingsfientliga eller rasistiska motiv. Dessvärre leder en mycket låg andel av de hatbrott som anmäls till åtal och en försvinnande liten andel leder till fällande dom. För polis och åklagare gäller det att bevisa att det verkligen funnits ett hatmotiv för att den brottsliga gärningen ska leda till strängare straff för förövaren.

Förutom att ett hatmotiv bakom en viss brottslig gärning är svårt att slå fast visar undersökningar att definitionen av vad som utgör ett hatbrott inte heller är helt tydlig för polis, åklagare och domare. Sättet att utreda och behandla hatbrott varierar mellan olika enheter och i olika delar av landet. Inom polisen har särskilda hatbrottsenheter tillsatts i Stockholm, Malmö och Göteborg för att fånga upp anmälningar som kan räknas till kategorin hatbrott och därmed leda till strängare straff.

Polisens arbete med hatbrottsgrupper är ett bra initiativ som bör följas upp även i andra delar av landet. Men ökad kunskap om hatbrottsfrågor krävs i hela rättsväsendet. Det är viktigt att införa en gemensam och tydlig definition av hatbrott så att det blir möjligt att följa anmälda brott genom hela rättskedjan. En strategi bör utvecklas för att säkerställa tillsynen över hur polis, åklagare och domare hanterar hatbrott. För att minska skillnaden mellan antalet anmälda ärenden och antalet fällande domar bör polis, åklagare och domare i hela landet få utbildning i hur hatbrott utreds och behandlas på ett effektivt sätt. Dessutom bör även åklagarmyndigheten och domstolsväsendet följa polisens exempel och inrätta enheter som särskilt fokuserar på utredning och hantering av hatbrott.

Även bland unga personer i skolans värld förekommer kränkningar som i vissa fall bygger på hat mot en persons etnicitet, hudfärg, religion eller sexuella läggning. Uppfattningen att åsikts- och yttrandefriheten aldrig kan begränsas och att ett bakomliggande motiv till en viss handling inte får ifrågasättas är direkt felaktig. Det är viktigt att diskutera olika aspekter av mänskliga rättigheter på ett tidigt stadium i skolan. Alla elever bör känna till att en brottslig handling kan leda till ett ännu högre straff om motivet bygger på hat mot en persons etnicitet, religion, hudfärg eller sexuella läggning.

Att Sverige inte följer artikel 4b i FN:s konvention mot rasism på det sätt som utlovats leder till internationell kritik. I Sverige saknas däremot folkligt stöd för FN:s linje om ett förbud mot rasistiska organisationers existens eftersom de flesta anser att det är viktigare att förbjuda deras handlingar.

Dock kan två invändningar mot Sveriges agerande lyftas fram. Det ena är att Sverige redan i samband med att FN:s konvention mot rasism antogs tydligt borde ha reserverat sig mot artikel 4b. Det andra är att Sverige visserligen har en lagstiftning mot rasistiska handlingar, men att den inte efterlevs på ett effektivt sätt. Det höga antalet anmälda hatbrott jämfört med de försvinnande få anmälningar som leder vidare till åtal och fällande dom är ett exempel på detta. Det är dags för Sverige att prioritera hanteringen av hatbrott.

Sverige har ställt sig bakom FN:s grundläggande principer, deklarationer och konventioner om alla människors lika värde och rättigheter. Ibland måste vi påminna regeringen om vilka åtagande som gjorts och som också måste respekteras och följas.

Bli medlem!

Vill du stödja vårt arbete med mänskliga rättigheter?

Bli medlem >